TOMAS TRANSTRÖMER (f.1931)
12 dikter i urval.

Svarta Vykort

I

Almanackan fullskriven, framtid okänd.

Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.

Snöfall i det blystilla havet. Skuggor

brottas på kajen

II

Mitt i livet händer att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

sys i det tysta.

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet

virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Dagsmeja

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som
glödde.
Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 gram
inte mer.
Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm
och kall.
Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn
framför sig.
Familjerna fick ut, de såg öppen himmel för första gången
på länge.
Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse.
Solskenet fastnade på alla pälsmössor som frömjöl på
humlorna
och solskenet fastnade på namnet VINTER och satt kvar
där tills vintern var över.
Ett stilleben av timmerstockar på snön gjord mig tankfull.
Jag frågade dem:
”Följer Ni med till min barndom?” De svarade ”ja”.
Inne blad snåren hördes ett mummel av ord på ett nytt
språk:
vokalerna var blå himmel och konsonanterna var svarta
kvistar och det talade så sakta över snön.
Men reaplanet nigande i sitt dåns kjolar
fick tystnaden på jorden att växa i styrka.

Flygblad

Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt.
Fruktträd i blom, göken ropar.
Det är vårens narkos. Men det tysta raseriet
målar sina slagord baklänges i garagen.

Vi ser allt och ingenting, men raka som periskop
hanterade av underjordens skygga besättning.
Det är minuternas krig. Den gassande solen
står över lasarettet, lidandets parkering.

Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag skall vi lossna från allt.
Vi skall känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.

Madrigal

Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går.

Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats.

Då sätter sig skogen i rörelse.

Vi är inte utan hopp.

De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser.

På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek.

Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa.

Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper!

Det är vår och luften är mycket stark.

Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.

Ensamhet

Här var jag nära att omkomma en kväll i februari.

Bilen gled sidledes på halkan, ut

på fel sida av vägen. De mötande bilarna –

deras lyktor – kom nära.

Mitt namn, mina flickor, mitt jobb

lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,

allt längre bort. Jag var anonym

som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.

Mötande trafik hade väldiga ljus.

De lyste på mig medan jag styrde och styrde

i en genomskinlig skräck som flöt som äggvita.

Sekunderna växte – man fick rum där –

de blev stora som sjukhusbyggnader.

Man kunde nästan stanna upp

och andas ut en stund

innan man krossades.

Då uppstod ett fäste: ett hjälpande sandkorn

eller en underbar vindstöt. Bilen kom loss

och krälade snabbt tvärs över vägen.

En stolpe sköt upp och knäcktes – en skarp klang – den

flög bort i mörkret.

Tills det blev stilla. Jag satt kvar i selen

och såg hur någon kom genom snöyran

för att se vad det blev av mig.

II

Jag har gått omkring länge

på de frusna östgötska fälten.

Ingen människa har varit i sikte.

I andra delar av världen

finns de som föds, lever, dör

i en ständig folkträngsel.

Att alltid vara synlig – leva

i en svärm av ögon –

måste ge ett särskilt ansiktsuttryck.

Ansikte överdraget med lera.

Mumlandet stiger och sjunker

medan de delar upp mellan sig

himlen, skuggorna, sandkornen.

Jag måste vara ensam

tio minuter på morgonen

och tio minuter på kvällen.

– Utan program.

Alla står i kö hos alla.

Flera.

En.

Ansikte mot ansikte

I februari stod levandet still.

Fåglarna flög inte gärna och själen skavde mot landskapet så som en båt skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Träden stod vända med ryggen hitåt.

Snödjupet mättes av döda strån.

Fotspåren åldrades ute på skaren.

Under en presenning tynade språket.

En dag kom någonting fram till fönstret.

Arbetet stannade av, jag såg upp.

Färgerna brann.

Allt vände sig om.

Marken och jag tog ett språng mot varann.

Dygnkantring

Stilla vaktar skogsmyran, ser i intet in.

Och intet hörs utom dropp från dunkla lövverk och det nattliga sorlet djupt i sommarens canyon.

Granen står som visaren på ett urverk, taggig.

Myran glöder i bergets skugga.

Fågel skrek!

Och äntligen.

Långsamt börjar molnforan rulla.

Stenarna

Stenarna som vi kastat hör jag

falla, glasklara genom åren. I dalen

flyger ögonblickets förvirrade

handlingar skränande från

trädtopp till trädtopp, tystnar

i tunnare luft än nuets, glider

som svalor från bergstopp

till bergstopp tills de

nått de yttersta platåerna

utmed gränsen för varat. Där faller

alla våra gärningar

glasklara

mot ingen botten

utom oss själva.

Allegro

Jag spelar Haydn efter en svart dag

och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.

Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns

och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor

och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan – det betyder:

”Vi ger oss inte, men vill fred.”

Musiken är ett glashus på sluttningen

där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom

men varje ruta förblir hel.

Andrum juli

Den som ligger på rygg under de höga träden

är också däruppe. Han rännilar sig ut i tusentals kvistar,

gungar fram och tillbaka,

sitter i en katapultstol som går loss i ultrarapid.