Likt Jan Guillou går jag här oblygt igenom mitt skrivande liv.
Färre anekdoter, men betydligt kortare.

 Relationen till skrivandet inleddes i samband med att jag lärde mig läsa någon gång i sexårsåldern. Första gången jag knäckte läskoden var på en bilsemester någonstans i Sverige. På vägskylten jag läste minns jag inte vad det stod, och samma sak gäller det första jag skrev.

Bortsett från den skrivundervisning som erbjöds i lågstadiet minns jag speciellt tillfället när jag för första gången gjorde skrivandet till en aktivitet. Inspirerad av den nyhetsrapportering som ägde rum efter prinsessan Dianas död, bestämde jag mig för att dagarna efter göra en egen tidning om händelsen, innehållandes tidningsurklipp och egenskrivna notiser. Den delade jag därefter ut till de närmaste grannarna. Däremot vet jag fortfarande inte om någon överhuvudtaget läste den.

Som för de flesta av oss så blev mina alster för första gången lästa genom skolan, i form av uppsatser, noveller reportage, dikter, krönikor och essäer. Den rika genrevariationen kommer sig dels av att jag har haft turen att ha engagerade och nytänkande språklärare, men också på grund av att jag valde att gå ett gymnasieprogram med journalistinriktning, där jag fick möjlighet att förkovra mig i skrivandets värld.

Tack vare dessa möjligheter så blev skrivandet under min sena tonår en naturlig del av min vardag, dels som en huvudsaklig del av min skolgång, men också tack vare att jag nu upptäckte skrivandets terapeutiska funktion. Härigenom började jag dagboksanteckna sporadiskt, skriva dikter, manus, noveller och artiklar som ett sätt att skingra tankarna och slappna av.

Denna sysselsättning som jag fortfarande ägnar mig åt, känns enbart lustfylld eftersom jag inte sätter några större krav på mig själv att prestera eller slutföra något, då ingen heller får läsa det jag skriver. Där tillåter jag istället tankarna och tiden flyga iväg.

Däremot gäller det omvända när jag skriver i studiesyfte, vilket ofta är en ytterst tidskrävande, utredande och stötvis process som kännetecknas av att jag ömsom kontrollerar fakta, formatering och redigering; ömsom försöker jag även få något läsvärt på pränt.

Hur och med vad jag skriver avgör också vilken typ av skrivprogram jag använder. Sammanställer jag en uppsats som kräver referenser så föredrar jag en fullödig ordbehandlare, men om jag skriver av lust och på känsla, som nu, så använder jag några av mina mer avskalade skrivprogram som styrs mer genom kortkommandon än menyer, förmodligen för att komma så nära den analoga känslan som finns hos skrivmaskiner. Det här låter möjligen en aning kokett, men om det inte vore för att datorns tekniska fördelar är så svåra att motstå, så skulle jag helst av allt vilja skriva på en hederlig skrivmaskin. Då inbillar jag mig att mitt skrivande liv skulle levas till fullo.