1998. Fotbolls-VM spelades i Frankrike.
Sverige blev världsmästare i ishockey.
Men det var handskarna som gjorde mig till Marco Pantani.

Det är inte sällan man hör människor tala varmt om prylar eller klädesplagg för att beskriva sin barndom. Prylar som då hade en viss attraktionskraft och status som aldrig syntes förblekna. Tiden hinner ju som bekant alltid ifatt, samtidigt som man själv blir äldre. 1980-talets axelvaddar är ett sådant exempel som nu inte är vad det en gång var. Då ett måste, nu en fashionabel antikvitet som en symbol för en svunnen tid. Med de tidiga Tv-spelen är det samma sak, skillnaden är så klart enorm mellan spel som då tog ungefär lika stor plats på en diskett som ett word-dokument och nutidens extrema detaljrikedom. Likadant med dagens gränslösa integrerande, genom communitys som Xbox-Live och World Of Warcraft.

Varje årtionde har prylar som ses som monumentala och stilbildande för sin generation, likväl min egen, där många under en period i barndomen skötte ett eget virtuellt husdjur som kallades Tamagotchi. Även om den här typen av prylar inte ter sig så storslagna som de gjorde på tiden då det begav sig, så är det alltid de här sakerna som sätter spår och något man gärna pratar om med familj och vänner på ålderns höst.

Jag tror inte att fingerlösa cykelhandskar är ett kärt och tidstypiskt plagg för mina generationgelikar. Däremot så kläddes det par som inhandlades av mig i en leksaksaffär i Nässjö under högsommaren 1998, i ett för tiden modernt mönster. I alla fall om man håller sig till proffscyklisternas kreationer som under den här tiden dominerades av våghalsiga färger som rosa och limegrön, ett synnerligen effektivt sätt att särskilja sig ur de enorma klungorna av snurrande ekrar.

För mina vitblårutiga handskar med två gigantiska blemmor i rosa och lila hade matchat perfekt till dåtidens gigant Marco Pantani, vars signum var ett helrosa ställ som effektfullt kontrasterade en skinande kal hjässa. Hans mytbild stärktes dessutom för några år sedan då han sållade sig till Curt Cobains skara av stjärnor som överdoserat i ett badkar.
 Det är mycket möjligt att Marco Pantani hade en omedveten inverkan på min lockelse efter ett par anskrämliga cykelhandskar utan hela fingrar. Det var nämligen så att jag på tiden för mitt inköp hade gripits av en häpnadsveckande och senare ej återkommen träningsvilja.

Sommaren 1998 inackorderades jag en månad för träningsläger i småländska Nässjö. Dagarna spenderades i en idrottshall där fokus låg på att förbättra min benstyrka, balans och min alltför höga muskelanspänning. Det gick så pass bra att jag under lediga stunder funderade på att parallellt med den personligt utformade träningen, också förbättra min förmåga att köra rullstol. Passande nog hade jag de senaste månaderna blivit varse om ett för mig nytt fenomen, det var inte bara cyklisterna som använde den där häftigt funktionella detaljen som kallas fingerlösa cykelhandskar. Även mina äldre rullstolsburna kollegor hade till min fascination på senare tid börjat bära denna exotiska tingest för att skydda sina händer från brännsår.

Nu började jag tråna och fantisera om mig själv bärandes handskar som skulle hjälpa mig upp i hastigheter jag aldrig tidigare varit i närheten av. Jag skulle bli snabbare än någonsin och utan hinder ta mig an alla tänkbara utmaningar. Fantasierna kan alltså liknas vid de ”busterdrömmar” där man själv står i centrum som matchhjälte, i en final där man gjort det avgörande målet; drömmar som drabbar vilken fotbollsspelande yngling som helst.

Det fanns bara ett problem. Jag hade inte sett den här typen av cykelhandskar till försäljning i någon affär, men så en dag blev fantasierna verklighet. Under en tur ner till Nässjö centrum slog de ner som en blixt från klar himmel genom att ligga där förpackade i leksaksaffärens fönster. Jag bad mamma att stanna samtidigt som jag pekade och utbrast att de där ville jag ha. Mamma, som jag nu senare misstänker för att under den här perioden ha låtit mig genomgå en ekonomisk inlärningsperiod, sa klurigt att jag fick köpa dem för egensparade pengar. Om priset var hundra eller etthundrafemtio kronor minns jag inte, men i mitt huvud stod det i alla fall tidigt klart att jag tvingades göra vissa ansträngningar för att komma över det hett eftertraktade bytet. Jag började panta tomburkar och fler än så är inte minnesbilderna innan den stora dagen.

Det var än het sommardag, över tjugofem grader, och med en triumferande blick mottog jag handskarna från expediten. Därefter inleddes en tidsperiod som skulle kunna liknas vid sekvensen i filmen ”Notting Hill” där Hugh Grant demonstrativt visar sin ensamhet genom att gå genom ett London som skiftar mellan årstiderna. Det var i alla fall så det kändes för mig då jag tillbringande varenda ledig stund tillsammans med mina fingerlösa handskar, rullandes runt ute på den femtiometersslinga som var belägen runt en flaggstång på träningscentrets framsida. 
Vädret skiftade, men inte min motivation som räckte i timmar.

Frenesin i mitt rullande förorsakade visserligen ett antal blöta plagg, men vad gjorde det? Nu hade jag ju alla verktyg för att bli en framgångsrik atlet och dessutom såg det snyggt ut. Det faktum att handskarna var i vuxenstorlek gjorde att jag använde dem i många år framöver, men det var inte något som jag störde mig på.

Häftigast var istället de skinnbeklädda handlovarna som genom sitt syntetiska material kvarlämnade svarta spår på händerna. Nu skulle det ju synas vilken arbetsinsats som låg bakom den vältränade kroppen som behövs för att bli en framgångsrik idrottsman.

Det hade varit beviset för en trängsvilja som sedan länge sprungit mig förbi. Nu  får de fingerlösa cykelhandskarna istället symbolisera min stolthet och strävan i att en gång ha försökt efterlikna Marco Pantani. Om inte annat kan det vara en bra historia att delge på ålderns höst.

Denna marginellt redigerade krönika skrevs som en skoluppgift någon gång under höstterminen 2008.

Mer om Marco Pantani: Den Cesenafödde ”piraten” hann under sin tolv år långa proffskarriär (1992-2004) med att vinna inte mindre en 36 proffstävlingar. Just 1998 var den erkände klätterspecialisten, snabbast i både Giro d’Italia och Tour De France, en bedrift som ingen cyklist hittills upprepat.